Småfull och rätt lycklig!

Åter på hamnpromenaden. Trettio grader, en stilla bris och en kall öl i glas från frys. Det finns något där, där i betraktelsen av båtarna. Det finns en barnslig ro där som jag finner tilltalande. Hypnotiskt lugnande. Havet. Gamla fiskebåtar som lastat fångst i årtionde kontrasterade på nya lyxjakter för miljoner. Det gamla mot det nya. Det med själ i motsats till det själlöst ytliga. Jag skulle kunna sitta i timmar i detta sammanhanget. Det är som att tiden upphör som koncept. Allt stannar av. En roman, min anteckningsbok och en kall öl som sällskap. Det är gott nog. Jag mår bra och semestern gör det den är ämnad för. Levererar. 

Servitrisen frågar om jag är författare när hon ser att jag skriver i min anteckningsbok och jag vet inte varför men jag säger ”ja”. Kanske är det för att för en kort stund få vara någon annan. Att under semestern för en stund ge plats för fantasin. Just i den stunden är verkligheten något för vardagen. Men oavsett varför så det påtagliga lugnet i stunden det som spelar roll. Så jag fortsätter att betrakta. Havet och båtarna, och stämmer upp i en lovsång för allt det med själ.