47, så småningom.
47. Födelsedag. Ännu en. Som alltid brottar den ner mig. Bjuder upp till en årlig men aldrig uppskattad dans. Den får mig att känna mig gammal. Avundsjukan jag känner mot de som är 30, 35 och 40. Den förföriska ungdomen, de som har det, och den extrema önskan att åka tillbaka dit. Omöjlig men ett frö för drömmar. Ung och vacker. Den som genererar åtrå. Jag tänker på födelsedagen för ett år sedan. Hennes fullständigt överraskande gratulation. Ett meddelande en morgon i Göteborg som färgsatte. Gav liv. Jag tänkte sedan på våren. På hur jag gladdes av hoppet av en vänskap på väg tillbaka. Jag tänker på allt det där den 8:e juli, en födelsedag. Sedan tänker jag på hur jag sköt allt det där i sank med ett ogenomtänkt infall en natt. Ett meddelande som omkullkastade allt. Ett par ord som framkallade tystnad. Och jag förbannar mig själv som alltid. Det finns ingen annan. Jag tänker på midsommaren och svaret som aldrig kom. Tänker på allt det där och 47. Födelsedag. Nedanför balkongen slår vågorna sakta mot stranden och det ger mig lite distans. Lite andrum från svallvågorna av mitt beteende, mina omåttfulla beslut. Men jag vet att allt väntar där hemma. Så småningom finns allt det där så påtagligt igen. Så småningom måste jag möta allt igen. Så småningom.