Småfull och rätt lycklig!

Den stund jag tycker är absolut den mest oöverträffade är just där på eftermiddagen. Så är det alltid. Unik i sin briljans. Jag har precis kommit tillbaka från stranden och tagit en sen lunch på en taverna just intill. Jag duschar hastigt av mig och slänger en handduk kring mig och sätter mig på balkongen. Kanske har jag gjort mig en kopp kaffe, eller tagit en kall öl från kylen. Den där dåsiga greklandseftermiddagen där allt verkar stanna av. Trappat ner. Jag sätter mig där med en av böckerna i den hög jag alltid tar med mig. Solen i avtagande och cikadorna i träden nedanför. Dofterna och ljuden som ramar in det hela. Det finns något i den där stunden. Något som träffar helt rätt. Alltid. Ett lugn som är svår att beskriva. Stunden när jag sitter där med en bok och låter allt sjunka in. Ölen är billig och balkstolen ofta av den enklaste plastmodell inte helt olik det plastmöblemang min farmor hade i trädgården sent åttiotal. Enkelheten gör inget. Tvärtom. Inget lyxhotell i världen skulle kunna framkalla samma känsla. Kanske är det så att just enkelheten gör att allt det där andra får ta plats. Att allt det där andra blir tydligt och rent. Jag vet inte. Men när jag sitter där samtidigt som svalorna jagar varandra i en imponerande hastighet och dans så är det som att min puls i princip avtar helt och mina andetag anammar en frekvens olik allt annat. Med full närvaro konsumerar jag meningarna men är samtidigt medveten om allt det som utgör stunden. Allt det som träffar rätt. Allt som är just där och just då.