14:e juli - Omfamning
Jag ser ett ungt par i vattnet precis nedanför. 25 år. Cirka. Förälskelsen går inte att ta miste på trots att jag ser dem från min balkong. I vattnet tätt ihop. Det är som att jag inte kan sluta titta. I ljuset från en avtagande sol reflekterad i sand och hav blir scenen nästan magisk. Förtrollande. Jag tycker att det är så oerhört vackert. Kärleken just där. I stunden. Där så tydligt manifesterad. Som om tiden står still just då. Just nu. För dem. De rör sig knappt förutom i en lätt och varsam dans som vågorna tvingar dem till. En omfamning utan slut. Just där känns det så tydligt, så rent. Jag önskar att tiden verkligen fått stå still för dem. Enkelt och okomplicerat. Att de fått vara i det sammanhanget för evigt. I den känslan. Ett tillfälle som aldrig borde ta slut. Ett tillstånd som skulle sträckas ut för alltid. Jag tänker på de där stunderna. De som man önskar inte skulle ta slut, de som framkallar saknad så fort de är över. Ja egentligen innan de tagit slut. Tillfällen i vilken man önskar man skulle kunna fånga känslan. Buteljera den. Lagra och göra den beständig. En segelbåt åker sakta förbi längre ut i bukten men det rör dem inte. De står fortfarande i vattnet i tätt och omedvetna om allt annat. Omedvetna om allt annat än kärleken, ren och vacker.