Småfull och rätt lycklig!

Ett par tända ljus. Traditionsenligt. Jag är på inga sätt troende men jag brukar alltid besöka en av de små kyrkorna. Det har blivit så under årens gång. Det finns något där i händelsen och tillståndet. En manifestation av tankar. Omtankar. Jag tänder ett för min far och ett för min farmor. Jag minns dem för vilka de var och vad de gjorde, för att de fanns. För den alldeles för outtalade kärleken som är vår familjs tunga mantel. Jag tänder och tänker på dem. Jag tänder även ett för henne och hennes tjejer och hoppas att hon hittat rätt i den sörja som livet kan vara. Att hon hittat ett sätt att navigera i det svåra och funnit sin kurs. Ett ljus för allt det vackra som hon är och den värld hon berikar. Ett ljus för henne. 

Jag gör det där den sista kvällen. 20 dagar. Ibland är det som om tiden trotsar alla regler och bara försvinner snabbare än den borde. Snabbare än det där utrymmet i kalendern påvisar. Tacksamheten för att jag faktiskt kom iväg har varit ständigt närvarande men trots allt blir jag låg den sista kvällen. Som alltid. Vardagens och verklighetens dissonans. Allt det som väntar hänger över mig. Som det alltid gör den sista kvällen. Ovissheten om vad som väntar bortom själslig paus och resans vila. Så jag vandrar där i gränder som jag känner. På väg till kvällens avslut. Resans ständigt oundvikliga faktum. En stund senare är jag tillbaka på balkongen. Jag ser havet och båtarna. Ser färjorna som anlöper hamnen och de som precis lämnat. Åsynen lindrar. Jag tar ett par djupa andetag och fyller mig med dofterna.  Försöker insupa så mycket att de blir beständiga i doftminnet. Tall och rosmarin. Olivträd och timjan. Jag fyller lungorna och registrerar den ljumna vinden. Ljuden försöker jag karva in som spår på min trumhinna. Som en ”best of” på vinyl. Jag lagrar allt där den sista kvällen. Jag försöker åtminstone. Ett konto från vilket jag kan göra uttag i sensommaren och hösten. Vid behov. Jag sitter där på balkongen och vet att jag kommer sitta där länge. Som ett envist barn kommer jag vägra sänggåendet. Klamra mig fast. För när jag jag väl lagt mig och vaknar är det dags. Det dags att återvända.