What a waste
På Pressbyrån tar jag en av de där stora muggarna när jag fyller upp mitt morgonkaffe. Muggarna som egentligen är till för lattefolket. Konservativt klamrar jag mig fast vid bryggkaffet. Det så evinnerligt svarta. Natten har varit ganska sömnlös. Orolig. Det är som om jul- och nyårshelgens os ligger kvar i mig, som ett elakt virus. En förkylning som man inte kan bli av med. Jag har sett honom bakom slutna ögon i sammanhang där jag sett mig själv så många gånger. Eller snarare sagt, där jag placerat mig själv i så många tankar och drömmar. Storhelgens bilder där jag sett dem tillsammans är fortfarande tydliga. Henne, honom och hennes två tjejer. Jag ser henne berikas av nya vänner. Nya sammanhang. Jag ser henne stråla. Gnistra av allt det där som är själva essensen av det som är hon. Ett ljusspel förstärkt av förälskelsen hon bär i sitt bröst. Trots allt så är visionen vacker. Bilden är ren och tydlig. Äkta. Jag kväver en gäspning i rulltrappan ner till perrongen och tar min första klunk av kaffet. Sorlet från utropen från centralstationens högtalare blandas med ”The rise and fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars” som strömmar ur mina hörlurar. ”Vilket fullständigt jävla fenomenalt album”, tänker jag tyst för mig själv samtidigt som jag känner värmen från den tunna, lila pappmuggen med gult lock. För en stund finner jag mig där bland det ångande kaffet och det alldeles för tidigt bortgångna geniets rytmer. What a waste! Så jag tar ett par djupa andetag och betraktar fredagen precis då som halvslumrande människor tar dagens första steg in i den stundande helgen. Just då när dagen verkar ske som per automatik, ja då stannar jag upp och känner.
Daniel