En dans i ögonvrån
När jag hoppar av tåget från jobb så tycker jag mig se henne i en annan vagn. En dans sådär hastigt i ögonvrån. Som om hon hoppat på samma tåg för att resa vidare, just när jag hoppat av. Blonda lockar under en svart luva. Jag ser henne ofta. Det kan vara i en låt jag hör på radion, en låt som jag av någon anledning förknippar med henne. Det kan vara en mening eller ett par ord i en strof som framkallar henne så tydligt. Glasklar och vacker. Ibland ser jag henne i ett klädesplagg som hänger i ett skyltfönster som jag går förbi, ett plagg som påminner om det hon en gång bar i något sammanhang. Jag kan höra henne i ett skratt som letar sig genom förmiddagstrafiken av människor på gågatan en lördag. Som om det trotsar avståndet och snålblåsten endast för att göra sig hörbart för mig. För att framkalla en reaktion. Värme. Hon är ofta närvarande trots att jag vet att det bara är i min alltför bildlika fantasi. Det där väldiga landskapet. Monumentalt men kartlöst. Trots att det antagligen inte är henne jag sett så börjar mina bilder och tankar måla frågor och svar. Tankar kring vart hon är på väg. Till vem. Till vad. Bilder av vad hennes kväll kommer att bjuda henne på. Det digra dukade bordet. En helg tapetserad av kärlek och passion. Allt det där ett foster av ett hastigt skådespel i ögonvrån, men ändå där. En del av landskapet. Jo, jag ser henne ofta, i allt och i inget, i det stora och det lilla, men det kanske är just så det är. Ja, just så det är att leva,…att leva och älska.
Daniel