Vår brygd
Jag inser att det där bokslutet kändes väldigt mörk. En påtaglig avsaknad av färg kontrasterat mot de sprakande nyanserna på midnattshimlen. De där orden är naturligtvis inte hela sanningen. Det bör betänkas att den skrevs ett datum som jag länge haft väldigt svårt för. Författad strax innan visarna står i exakt det läget på exakt den dagen. Därför lät jag den vara oredigerad. Precis som som Bukowski skrev sina dikter. En ögonblicksbild av det som for igenom mig just då, just där i en lägenhet fylld av levande ljus och tankar i retrospektiv. Det var det som behövde komma ut. Självklart har det funnits skratt, ljus och färger under det gångna året också. Och det är väl just det som är hela grejen. Dualiteten. Livet. Det ljust och det mörka. Det onda och det goda. Och jag tror naturligtvis att 2016 kommer att innehålla lika många skratt och stunder av glädje och energi som det vi just lämnat bakom oss. Och vi måste försöka finna den där energin så ofta vi bara kan. Inte bara för oss själva utan även för de som står oss nära. Det är vår plikt och skyldighet. Och den där glädjen finns inte bara i det stora och grandiosa glöm aldrig det. Den finns även i de små sakerna, det vardagliga. Även om det kan vara svår att se i stunder då livet bara verkar rulla på. Vi får inte gå med slutna ögon och missa allt det där. Det måste få vara grundfilosofin. Vår gemensamma grundtanke. Men hela tiden måste vi också tillåta oss att se det lite dovare i oss. Vi måste acceptera de lite jobbigare tankarna. De utan trumpeter och fanfarer. De i gråskala och som gör lite ont. Tillåta dem i stunder för det är i den komplexa brygden av mörkt och ljust vi trots allt existerar. Så därför låter jag det stå oredigerat. Tankar precis som som de tog sin form just då. Just där i nyårsnatten. Det är med de orden jag till sist vill önska er ett Gott slut och ett Gott nytt. Lova mig nu bara att dela med er av energin så ofta ni kan. Få den att fortplanta sig. Göd den när ni får tillfälle. Försök sprida ett ljus för de människor som ni bär i era bröst. För just nu tror jag världen behöver det mer än någonsin.
Lev och älska
Danie