Sommarhabitat
Midsommar igen. Ett år olikt alla andra. Ingen greklandseskapad som stundar och den sedvanliga känslan av förväntan har uteblivit. Ingen nedräkning. En semester olik alla andra. Jag tänker på tiden för ett år sedan. Ett sinne på högvarv. Återigen framkallar mitt beteende där känslan av skam. Omöjligt att ursäkta. Jag tänker på hur vi ett par dagar senare bestämde att vi skulle ses efter sommaren men hur historien ville annorlunda. Jag tänker på hur hon senare på hösten skrev att vi inte kunde höras på ett tag. Orden gör fortfarande ont när jag tänker på dem. Först tänker jag scrolla bland meddelanden och läsa det igen men orkar inte med mina egna ord där i sammanhanget. Klarar inte av dem. Jag skäms för mycket. Skäms över att vara författaren till meningar som aldrig skulle ha skrivits. Meningar som inte hör hemma någonstans över huvud taget. Bokstäver som borde lämnats utan bläck. Skäms för allt de åstadkommit. Skam och ånger. Jag måste hitta något där i sommaren. Ett alternativ till min vanliga ö-existens. Sätt att fylla mina lador med energi och kraft. Jag måste hitta sätt som gör att solen har samma välgörande påverkan på mig som den har där vid ett bord på en hamnpromenad på en liten ö i Grekland. Mitt naturliga sommarhabitat. Jag vet att det är möjligt men just nu vet jag inte hur bara. Så jag letar där i tanken. Söker ivrigt och med ett bestämt mål efter något som jag måste finna. Något som jag bara måste finna.