Småfull och rätt lycklig!

Jag går bland skivbutikerna i Prenzlauer Berg. Botaniserar. Plötsligt går jag förbi ett cafe som bär hennes namn. Precis som den där baren för ett par år sedan. Felstavat men samma namn. Att jag går in är självklart. Omöjligt att undvika. Dragningskraft. Jag kommer ihåg hur jag förra gången tog ett foto och skickade till henne. Jag minns att hon var i färd med att sälja sin stuga. Några veckor senare träffade hon honom. Eller det är vad jag fått för mig. Det skeende som fastnat i tanken. Hjärnspöken. Meddelanden som plötsligt fick en annan karaktär. Allt det där. Tolkningar. Overthinking. Jag minns hur jag trodde att var vänskap var på väg att hitta tillbaka just där i samtalet. Den resan. Jag minns hennes svar. Som om det var skrivet en tid då vår relation var annorlunda. Nu en annan värld. Först tänker jag skicka ett nytt meddelande. Ett nytt foto. Som för att återknyta. Men precis innan jag skickar så hejdar jag mig. Lägger band på det som är jag. Delete. Jag gissar att hon är i färd med att flytta. Kanske packar de flyttlådor i just detta nu. Fyllda av förväntan i det som ska bli deras nya äventyr. Deras nästa kapitel. Så jag raderar fotot och meddelandet och lägger ner mobilen. Ord för ord. Bokstav för bokstav. Fördelen med Berlin är allt annat än hon bleknar. Så har det alltid varit. Så är det alltid när jag är på resa. Kanske är det mest påtagligt här. Han är bara en blek variant av det som dyker upp i mina tankar och bilder hemma. Den närvaro han har i kvarteren där jag bor. Det berlinska filtret gör något. Starkt och definitivt. Jag älskar det. Jag tar emot. I bilderna här är det bara hon som är i fokus. Penseldragen tydliga. Färgerna hennes och konturerna likaså. Så jag sitter där på caféet och minns henne. Minns stunder. Minns hur solen fångades i hennes hår, hur ljuset hittade ett hem i hennes ögon. Det gränslöst vackra leendet och sången av hennes skratt. Ett skratt som hon en gång för väldigt många år sedan definierade som kommandoskånska. Men som jag älskade det. Som jag tog emot. Varje not och den vibration det framkallade. Allt det där hittar jag igen på ett café i Prenzlauer Berg. Otippat. Varmt och själfullt. Allt på ett litet café som bär hennes namn. Felstavat, men ändå.