Med kupade händer
Det är någonting med flygplatser och tågstationer. Folk på väg. Rörelse. Kanske är det för att jag inte flyger mer än ett par gånger per år men att sitta i den tidiga morgonen på Kastrup gör någonting med mig. Kanske är det den välkomna pausen som gör att de tidiga timmarna kryddas lite annorlunda. Den gångna helgens tankar kring Kent-konserterna är försvagade och diffusa, och mitt sinne känns ofiltrerat. Lätt. Jag ser henne tydligt och ser det som finns i mig. Det vackra och berusande. Det är nästan som att jag kan känna det på min hud och i mina händer när jag varsamt kupar dem. Mjukt och näringsrikt. Jag känner värmen och hur den omsluter mig. Tankarna kring min egen otillräcklighet och genomskinlighet känns även de långt borta. Som om de tystnat för ett tag. Trots att resenerverna som alltid finns där så existerar ändå ett lugn och en klarhet som är välkommet. Ett djupt andetag och dimman på asfalten utanför känns plötsligt rogivande. Hon finns där i tanken med all den kraft som är hennes, som alltid ojämförbar med något jag tidigare upplevt. Tacksamheten som fyller mig på torsdagsmorgonen är påtaglig och gör morgonen vacker. Allt där i väntan på att stiga ombord.
Lev och älska!
Daniel