Kent
Det är Kent-helg i Malmö. Jag har sett lite med oro på den. Jag vet inte vad det är men jag får samma känsla som de där konserterna med Hellström. Något jag inte kan sätta fingret på. Dunkelt. En annan närvaro. Jag lägger helgen till raden av de där konserterna som jag medvetet undviker på grund av ”rädslan”. Tanken och oron för att jag skulle springa på henne i sällskap med den som får mig att krympa, den som som gör mig genomskinlig. Small and translucent. Allt "för-säkerhets-skull". Så jag har inte köpt någon biljett trots att jag aldrig sett dem. På omvägar och i en bisats får jag på fredagskvällen höra att hon ska dit. Trots att jag väntat mig att hon skulle dit så genererar orden små elektriska impulser i hjärnan. Synapser i febril verksamhet. Jag reagerar men visar ingen reaktion. Jag rycker till men förblir totalt stilla. På lördagskvällen bäddar jag ner mig i en filt av annan musik. Helande försöker jag filtrera bort oron med volym. Försöker stänga ute bilderna. Jag plockar upp gitarren och skriver lite, det är alltid en väg ut. Jag skriver en dikt för att få utlopp. Sysselsättningen som ett medikament på den rörelse som satts igång. Det är Kent-helg i Malmö.