Just där
Lördagsmörkret har fallit och jag sitter med en glas rött vin och en låttext. Det är som alltid ett jäkla jobb, processen alltså. Uttömmande. Själslig diarré. Men samtidigt som det i stunder kan göra ont är det fullständigt befriande och vackert. Hon är så oerhört närvarande när jag sitter där, på golvet. Så jag vårdar de där stunderna ömt. Mitt substitut då vi inte ses så ofta. Hennes närvaro trots att hon är någon annan stans, i någon annans närhet. Bilder i tanken. Försök till att sätta ord på det som brinner. Hur gör man egentligen för att bringa ordning i det som är omöjligt att återberätta, i ens vackra kaos? Oskrivet genom hela historien. Ord som inte gör känslor rättvisa och därav frustration. Men jag kan nästan ta på känslorna där jag sitter. Känna dess mjuka yta när jag varsamt stryker mina fingrar över dem. Smekande och älskvärt. Jag kan se de förförande färgerna. Hennes ljus tvingar mig att kisa där i pennans försök att berätta. Att förklara. Just där i min vilja att sätta det på pappret. Just där känner jag mig levande. Där är jag någon. Just där gnistrar dagen utanför trots att det är den mörkaste november. Just precis där.