Så var det jul
Så var det då jul igen. Det är alltid med blandade känslor jag möter den. Den är alltid svår att navigera i. Alltid så fullkomligt närvarande. Jag skickar en julhälsning till henne, och är som så ofta osäker på om hon kommer att svara. Men när jag sitter där med min bok och öl och tittar ut över Vltava och människor i rörelse så ser jag notifieringen som plötsligt lyser upp skärmen på min mobil. Och som alltid ger det aftonen en viss lyster trots allt. Som alltid lockar det fram den där värmen i mig. Tacksamt tar jag emot. Jag läser orden varsamt. Som om jag försöker ta till vara varje bokstav den där första gången mina ögon stiftar bekantskap med dem. Den vackra energin i det första mötet. Och jag registrerar varje rörelse de framkallar i mitt medvetande. Varje dans de bjuder upp mitt sinne till. Hon skriver att hon hoppas att jag får en jul på det sätt jag önskar. Och jag vet inte varför men just det framkallar ett leende på mina läppar. Jag kommer aldrig få den där julen som jag önskar. Den jag otåliga gånger sett spelas upp i mina tankar de senaste veckorna. Den i vilken jag sett honom där vid hennes sida. Den i vilken han haft huvudrollen. Just den julen kommer jag aldrig att vara en del av, just den kommer jag aldrig att uppleva. En onåbar önskan hur stark den än må vara. Men det är så det är. Det är så det får vara. Kärleken och framtiden är deras. Så julen är inte på det sett jag önskar men den får vara bra nog. En öl, en bok och ett Prag som tar emot mig. Det är också en jul, även det en tradition. Så jag låter mig fyllas av orden och energin hon alltid ger. Hennes vackra superkraft. Det är också en jul. Min jul.