En tusenmilamarsch
Återigen en tanke, en fråga omsluten av ett ”kanske”. Kanske har de flyttat ihop vid detta laget eller kanske har de börjat prata om det. Fantisera och drömma. Kanske bor han hos henne när hon inte har sina tjejer hemma, eller hon hos honom. Som för att vänja sig, ett test. Alla ”kansken” ställer sig på rad. Taktfast marscherar de genom mig. Klädda i julens alla färger tar de överhanden. Och i kölvattnet kommer avundsjukan mot de som framkallat hennes åtrå, lust och förälskelse och som fått dela de där stunderna av vardag. Ett ”god morgon” en onsdagsmorgon innan vardagen startar. En kopp kaffe vid frukostbordet på varsin sida köksbordet innan dagen på riktigt vaknat. En vacker slentrian. Avundsjukan mot de som fått höra henne säga ”Älskling, jag är hemma!” då hon kommit hem efter en lång dag på hennes jobb. Egentligen en avundsjuka mot de som har minnen av upplevelser. Delade stunder av till synes små ting, av vardagens sång och poesi. Det enkla i all sin fullkomlighet. För dem kanske förbisett, men för mig en omöjlig dröm. Tusenmilamarschen fortsätter i mitt huvud och allt är färgat i julens färger. Men jag tar en dag i taget. Jag tar det som givits och tänker på det som orden kan ge. Hennes ord och energin jag hittar där. Och plötsligt slår avundsjukan inte så hårt, för en sekund gör den inte så ont. Ord som verktyg, ord som en helande kraft.