Vilar
Redan på Kastrup tystnar han. Redan där bleknar bilden. Han är fortfarande närvarande men plötsligt utan skarpa konturer och rimligt hanterbar. Jag vet inte vad det är men att bara sitta där gör något med mig. Han bleknar och andra bilder blir glasklara. Jag ser henne plötsligt i gräset en fotoutflykt vi en gång delade. Ett gränslöst vackert minne. Ett foto. Bara en ryggtavla men det enda jag har av henne. En ryggtavla men så mycket mer. Eller minnet just där Öresund tar vid. Hur ljuset av en nedåtgående sol dansar i det blonda håret och hur det fullständigt förtrollade mig. Redan på Kastrup tar det vackra i bilderna överhanden och jagar allt det andra på flykt. Redan där omfamnar de mig och allt det där andra som ridit mig de senaste månaderna bleknar för en stund. Julen börjar bra. De första stegen känns angenäma. Samtidigt vet jag att så mycket annat väntar där i de kommande dagarnas skuggor. Jag har sett bilderna tidigare. Jag vet vad de har gjort med mig. Men just där och då på en flygplats i norra Europa, just i den stunden, just där är han för tillfället blek. Just där i det tillfälliga hämtar jag kraft, allt i en sekvens av en sekund. Saknaden är dock alltid märkbar. Saknaden efter en vänskap där jag bara kunde slänga iväg ett meddelande eller ett foto på en öl från en bar på en flygplats. Ett försök till ett skämt. Idag är orden bundna till högtider och hennes födelsedag. Ett litet fönster och blott en skärva av det som en gång var. I flödet av folk som är på väg andas jag dock och samlar kraft. Julens första steg är varsamma och jag vilar i det. Vilar i bilder där han är blek. Vilar i bilder där hon är tydlig. Vilar i bilder där allt är så våldsamt vackert.