Under samma himmel
Efter en vecka då jag i stunder varit övertygad om att jag inte kommer klara det där nya jobbet, med kvällar av utmattning som följd är det skönt att åter vara på plats. På plats i sommaren. Vilan. Första dagen är alltid en omställning. Som om trycket som strömmar genom mina ådror avtar. Som om hjärtat saktar ner och finner rytmen hos medvetandet. Takt. Jag andas. Någonstans i fjärran toner från en bouzouki som vävs ihop med de där cikadorna. Dofterna bekanta. Efter tolv timmars resande sätter jag min fot på den första ön och det är som om det i det steget blir verkligt. Steget när jag stiger av den lilla båten och låter mina fötter stifta bekantskap med Sifnos. Litet, lite udda och okänt. En halvtimme senare sätter jag ner ryggan på balkonggolvet och då faller de sista pusselbitarna på plats. Havet, bergen och en kyrka nästan begravd i pinjegrönska. Långt där uppe på himlen ett flygplan. Ja, ett flygplan. Trots att jag vet att hon och hennes tjejer inte ska åka förrän några timmar senare tänker jag att det är hon där uppe. Snart på en ö längre söderut. Snart under samma himmel. I samma kontext. Jag har ofta tänkt på hur det skulle vara att visa henne mina öar. En av de där fantasierna som bara kommer att existera där i tanken men som ändå på något sätt genererar värme, som ändå alstrar välmående trots dess omöjliga natur. Så jag sitter där och tänker i bilder samtidigt som en lätt vind smeker min hud varsamt. Behagligt. Som för att lugna.
Lev och älska!
Daniel