Vita gäss
Där borta ser jag Anti-Paros. En ö ännu besökt. Jag minns att jag en gång besökte Paros men aldrig Anti-Paros. Nu där på andra sidan vattnet. Det intensivt blåa vattnet. En dag måste jag dit. Jag undrar om man hade klarat av att simma. Antagligen inte, inte jag i alla fall. Hur många kilometer kan det vara? Sjömil är väl skalen egentligen när jag tänker på det och jag korrigerar. Strömmar och en ofantlig massa. I kamp med de vita gäss som rider vågorna skulle man antagligen gå under. Jag ser väderkvarnarna på rad längs bergsranden. Tre till antalet. Vita med blåa tak. Kykladerna tänker jag och jag finner dem vackra om än typiska. Stilla och idag utan funktion. Inga segel på dess armar. Ingen rotation. Kosmetik. Men det gör någonting med landskapet. Det sätter tonen. Det bringar ordning i det vid första anblick kaosartat grekiska. Det bringar ro. Andetaget är djup och sedan tänker jag på henne. Jag finner kärnan i den där känslan. Elden. Ostörd kan jag betrakta det vackra i det som försiggår i mig. Låta det omfamna mig utan distorsion. Kvällen faller just där på plats och jag tar tacksamt emot. Jag insuper. En kyrkklocka klämtar som för att sätta tonen. Heligt. Sakralt. Så jag tar tacksamt emot, emot allt det jag känner.
Lev och älska!
Daniel