Vad annat kan vi göra
Det har gått över en vecka sedan jag fyllde år. Jag brukar inte reflektera så mycket på att jag blir äldre. Visst känns det fint med de gratulationer som trillar in på telefon och sociala medier, ord som värmer. Vetskapen om att någon tänker på en när de skriver gratulationen, men större än så gör jag det inte. Jag knyter inga större tankar vid händelsen. Vad jag brukar göra är att reflektera lite över året. Lite i retrospektiv. På händelser och människor. I år gjorde jag inte det. Jag orkade inte med den självrannsakan det innebär. Den leder alltid till självkritik och stormar i självkänslan, och jag behövde inte det. Istället gjorde jag något som jag väldigt sällan gör. Jag tänkte på min mor, kvinnan jag aldrig fick möjligheten att lära känna. Tankarna är ganska kliniska, även om jag spelar på vissa känslosträngar. Anslår några enstaka moll-ackord. Jag tänkte på hur jag varit ”om inte”? Jag tänkte på den person som idag varit ”jag” om hon inte avlidit den där sommarkvällen den 10:e juni 1979. På människan. Någon helt annan. När jag gick i KBT läste jag en hel del om hur händelser såsom en förälders tidiga bortgång kan påverka ett barn. Hur det kan forma dem. Så jag satt där på min födelsedag och begrundade det på ett nästan vetenskapligt tillvägagångssätt. Försökte skissa upp den där människan. Vem hade han varit? Vilka typiska karaktärsdrag hade varit hans? Vilken riktning hade hans liv tagit? Jag tänkte mycket kring det där med självkänsla och självförtroende. Kanske hade det varit den där drygt fyrtioåriga mannens styrka. I detta parallella universum. Samtidigt hade det väl inte varit jag? Hur skulle det kunna vad det? Hur missnöjd jag än kan vara med den som tittar tillbaka på mig i spegeln på morgonen så finns det ju något värde i den där gestalten. En sammansättning av egenskaper, tankar, ofärdigheter och färdigheter som just gör mig till mig. Mitt ”jag”. Skräddarsytt av livet självt. Måttbeställd. Personifierat i detta universum. På ont och gott. Med brister och styrkor. Och just den människan är den enda jag kan vara. Vars musik är den enda jag till fullo hanterar bättre än någon annan. Och på något sätt är det väl vår skyldighet att ta tillvara på just det. Vad annat kan vi göra?
Lev och älska!
Daniel