Ta till vara
Nya namn, gamla tankar Jag lägger ner vykortet bredvid mig och känner mig fånig. Jag lägger pennan bredvid. Parallellt. Som att jag inte borde, så jag slutar skriva. Är det kanske här jag borde sluta texta ner de där raderna. Jag vet inte. Men jag känner namnen i mig. Nya namn med gamla tankar. Hydra reser sig ovanför mig och jag känner igen tankar och frågor från tidigare somrar. Jag känner igen rytmer och satsmelodi. Mönster. Drar slutsatser som kanske inte är förankrade i det verkliga. Men de finns där, just där i sommarkvällen. Precis som de fanns där för fyra år sedan, och precis som de fanns där för två. Hennes förälskelser. Jag försöker slå bort det. Bara låta det flyta omkring där obemärkt. Som det mentala muskelminne som reaktionen är. Det tidigare upplevda som resonerar automatiskt. Ett inlärt beteende. Sedan rycks jag hastigt från allt det där när jag får ett meddelande om att en vän från gymnasietiden fått en stroke. Vi umgicks väldigt mycket i det tidiga nittiotalet och även om vi inte umgås lika mycket nu så är vi noga med att ändå ha kontakt. Fotboll i september varje år. Gratulationer och högtidsönskningar. Det är hans fru som skriver. Han är ok och jag andas ut, men det är inte utan men. Plötsligt skäms jag något oerhört. Skäms över över de tankar och funderingar jag haft tidigare. Hur smått det är. Verkligheten knackar på när livets verkliga frågor ger sig till känna. Så jag omgrupperar. Jag lyfter pennan som legat där bredvid kortet och avslutar det jag börjat på. Jag skriver färdigt. För vem vet egentligen hur länge allt varar. Det gäller att ta till vara,...det gäller att ta till vara.
Lev och älska!
Daniel