Ledljus
Jag vaknar några minuter innan klockan ringer. Jag gör det rätt ofta. När jag ligger där tänker jag på hur det hade känts att se henne liggande där bredvid mig. Drömmandes bakom slutna ögonlock. Tryggt sovandes. Att se hennes bröstkorg sakta höja sig i takt med andetagen. Att se det där vackra ansiktet som alltid bringar mig lite ur fattning. Att få se allt det som är hon vila där. Så nära nattens drömmar blir mina tankar nästan levande. Som en film i vilken jag har en av de två huvudrollerna. Ett makalöst teaterstycke. Episkt. Värmen inom mig stiger. Jag ler. Ibland har jag önskat att vi hade haft ett gemensamt ”snedsteg” tillsammans. Hon och jag. Att jag hade haft ett verkligt minne av bilderna som värmer mitt sinne på morgonen. Minnet av hennes huvud vilandes mot min arm. Känslan av hennes mjuka andetag mot mitt nakna bröst. Min hand varsam på hennes höft. Minnet av att faktiskt få ha sagt ”god morgon”. Trots att jag vet att jag inte slår an de strängarna i henne så har önskan av ett faktiskt minne ibland blommat upp i mig. Att för en natt ha varit ett. Hon och jag. Väckarklockan rycker mig ur mina tankar och jag stiger upp för att möta torsdagen. Novembermörkret härjar fortfarande utanför men värmen som jag känner bringar ändå ett behagligt ljus i min nedsläckta lägenhet. Ett ledjus av vackraste slag. Det är en fin morgon.
Lev och älska!
Daniel