Förälskelsens irrationella natur
Jag har i helgen funderat en del på det här med förälskelse. Dess irrationella natur. Allt det där den gör med en. Så oerhört vacker och rogivande den kan vara och samtidigt få ens tankar att gå på högvarv. Dess förmåga att sopa förnuftet från banan och bara ta herraväldet. Vad är det som gör att vi kan falla så handlöst? Vilka mekanismer är det som ligger bakom allt det där? Vad är det i de där personerna som gör att vi finner dem så underbara? Jag bryr mig egentligen inte om svaren. Det spelar ingen roll. Jag känner bara en tacksamhet för att livet visat mig såhär vid fyrtio att jag också har förmågan till förälskelse. Inte bara alla andra. Förmågan att faktiskt känna såhär, oavsett om det i stunder bjuder upp till våldsamma känslomässiga danser. Men även det är på något sätt vackert. Dess fullständiga förmåga. Dess enorma kraft. Ganska otroligt när man tänker på det.
Ja en konsert kan sätta igång en hel del tankar, i alla fall för mig. Det var på det jag var i lördags. Det som satt igång mina funderingar. Konserter får mig alltid att andas. De får mig att känna mig lite större och lite mer fylld. Denna gång var sällskapet dessutom det allra finaste. När jag stod där slog det mig att jag inte skulle vilja vara någon annanstans än just där vid just den tidpunkten. Det var nästan att jag kunde ta på allt det där som flödade genom mig, allt det jag kände. Det fullkomligt rena i känslorna. Det vackra. Jag kunde nästan känna dess sammetslika yta men min hand där jag stod. Nej, jag bryr mig inte om svaren. Jag har förmågan att känna och det är gott nog.
Lev och älska!
Daniel