Jag vilar
Jag gör som jag gör vissa söndagar. Jag sätter på Chet Baker på stereon, häller upp en stor Cognac och tappar upp ett varmt bad. Skållhett. När jag ligger där halvslumrandes och låter det varma vattnet rena varenda por på min nakna kropp så funderar jag. Meditativt. Jag tänker på allt det där hon gör med mig. Hur galet bra hon får mig att känna mig. Den där nästan himmelska talangen hon har. Varsam och smekande. För ett par dagar sedan satt hon där bredvid mig, skrattandes. Det lyfter mig alltid. Det öppnar dörrar i mig. Det gnistrar. Nervositeten jag fortfarande alltid känner strax innan jag träffar henne omvandlas till en värme som fullständigt fyller mig när jag väl är i hennes närhet. Så fort jag ser det där leendet transformeras det till allt det där som jag inte kan förklara. Till det som med ord inte kan definieras. Bokstäverna kan inte göra det rättvist. Så jag ligger där och känner allt det som strömmar genom mig. Upplever det. Jag finner mig i det. För en stund bara finns jag. Vad är det egentligen hon gör med mig? Det där vackra. Var kommer allt det där ifrån? Jag hör Chets ljusa röst strömma från högtalarna och förlorar mig en stund i drömmen. Drömmen i vilken hon sitter där bredvid mig. Jag vilar, jag är!
Lev och älska!
Daniel