Högtid
Det är som om jag har varit extra mottaglig den senaste tiden. Som om min farmors bortgång på något sätt öppnat upp mig för allt de där andra. Tankar och funderingar som jag blivit ganska bra på att hantera är plötsligt svåra igen. Utrymmeskrävande. Deras tyngd har ökat och suger åter kraft på ett sätt som jag minns mycket väl. Det tar mig tillbaka. En mantel ligger tung på mina axlar, ackompanjerad av väta och kyla. En kort paus på ett konsertgolv är välkommet. En befriande paus för en vecka sedan. Stillhet och ro. En sekvens av det rena och okomplicerade. Sedan dundrar dock påsken in. Inte för att det är en högtid vi firat men det är ändå en högtid. Jag tänker på kommande midsomrar, jular och födelsedagar, alla de första utan min farmor. Det är inte så att jag alltid varit fysiskt där men det har skickats hälsningar. Gratulationer. Men plötsligt snurrar jorden där i ett annat sken. Oåterkalleligt. Samma hastighet men i en annan resonans. En dissonans. Jag fastnar där oförmögen att röra mig. Men sedan tänker jag på henne. Hon som har den där påverkan på mig. En superkraft. Jag vet inte vad det är men blotta tanken genererar ro. Sinnet slappnar av och själen finner sig där plötsligt. I takt. Ett minne av hennes skratt en söndagskväll för bara några veckor sedan visar vägen tillbaka. Jag önskar jag kunde förmedla den tacksamhet jag känner för hennes närvaro. Ett enkelt men fullkomligt tack. Genuint och vackert. Fullständigt.
Lev och älska!
/Daniel