Småfull och rätt lycklig!

Idag skulle han fyllt 72 år. Det hela känns så oerhört abstrakt men samtidigt smärtsamt närvarande. Liv och död sida vid sida. Hans födelsedag. Jag tyckte alltid att det var viktigt. Viktigt att åka ut till honom och gratulera. Något som för en vecka sedan var en självklarhet är nu en omöjlighet. Trots att han de senaste åren varit ganska sluten i sig själv så har det ändå varit en del av allt, hans födelsedag. Men igår köpte jag gravlyktor istället för present, de första jag någonsin köpt. Så på måndagskvällen går jag ner till minneslunden på Gamla kyrkogården i Malmö med en bukett blommor och det där ljuset i min hand. Trots att han fortfarande befinner sig i ett kallt bårhus i Lund så känns det rätt. Trots att jag inte är religiös så känns det riktigt. En stilla stund bara han och jag, om än så bara i tanken. Min far och jag.