Paus
Det blir den där pausen jag behöver. Det känner jag redan i bussen på väg dit. Hon har bjudit över på en bit mat och sällskap i lördagskvällen. Det är hon och en av hennes tjejer. Jag känner värmen direkt när jag kommer in genom dörren. Värmen de utstrålar. Omtanken i en jobbig tid. En vila från det abstrakta där i känslan av ett hem. När vi sätter oss ner för att äta är det som jag jag kan andas för första gången på flera veckor. Som om hela jag får syre för första gången på länge. Plötsligt vaknar mina celler och från det slumrande tillstånd de befunnit sig i. Plötsligt hittar mina andetag varenda del av min kropp. Jag känner livet mitt i döden. I stunder skrattar vi och i andra stunder pratar vi om sorgen i förlusten. I det som inte går att återkalla. Sida vid sida går de där spåren och båda känns lika självklara och naturliga. Glädjen och sorgen. Som alltid slås jag av kraften i det som är hon och det den kraften gör med mig. Vågor av det som inte kan definieras. Jag suger åt mig det i aftonen. Jag låter mig lägras av det vackra och försöker ignorera det faktum att klockan går alldeles för fort. Som om tiden hanteras annorlunda i tillståndet och i deras lägenhet. Just där i ron, där i värmen. Det blir en paus jag behöver. En stund i ljuset av det vackra.