Livsuppehållande
En livsuppehållande operation kallar de det. Doktorn har sagt att de inte kommer att kommer att försöka starta hans hjärta om det stannar under ingreppet. Han är för svag. Min far har akut fått åka in på sjukhus och min farbror säger att vi måste ställa in oss på det värsta. Det värsta! Han säger det precis efter att han berättat vad doktorn informerat om. Meningarna tar inte många sekunder men ändå känns det som en evighet. Jag slutar att andas när jag tänker på det han sagt. På natten sover jag inte alls. Orden ”En livsuppehållande operation” har satt sig i mitt huvud och vägrar lämna. De vrids ut och in. Pulserar i tanken. Förstoras och förminskas. Vid lunchtid nästa dag ser jag min farbrors nummer i telefonen. Ännu en gång slutar jag att andas. Ställa in oss på det värsta! När jag svarar så berättar han att pappa klarat operationen, att kroppen trots allt hanterat det. Mer än så vet han inte. Så jag vilar i det tills nästa samtal. Trots det kan jag inte släppa de där orden. En livsuppehållande operation…