Vila i frid!
Så kommer då det där samtalet som jag fruktat. Det samtal som jag med svärta tänkt på. Försökt förtränga in absurdum. När jag ser min farbrors nummer på displayen vet jag vad det gäller. För andra gången i år så vet jag exakt vad det förkunnar, vad som väntar där på andra sidan. Min farbror berättar att läkaren precis har ringt och att han tycker att vi bör komma in till lasarettet, att det inte är långt kvar. Jag kastar mig på första tåg till Lund. Minuterna är evighetslånga, det är som om tiden står still. Trots det är jag på plats 40 minuter senare. Dörr till dörr. Exakt 40 minuter. Men då är det redan för sent. VI hinner aldrig. Min far har gått bort. Pappa är död. Jag ser det i sköterskans ansikte. På handtaget till dörren hänger en skylt. Jag registrerar inte vad det står på den men vet vad den innebär. En skylt som meddelar att det är över. Att döden väntar där inne. Dörren känns blytung och all kraft är nödvändig för att öppna den. Där ligger han sedan. Slutna ögon. Liten och mager men i frid. Fullständig tystnad. Vi sätter oss ner bredvid honom. Sköterskan berättar att hon satt med honom i slutet. Att allt gick stilla. Just där är hon större än livet självt då hon följde honom till slutet. Sedan lämnar hon oss. Vi sitter där, jag, min farbror och pappa. Jag vet inte hur länge, det är som som om tiden upphört. Vi gråter. Min farbror är uppgiven och jag lägger min arm runt honom. Jag tänker på det faktum att vi aldrig hann dit i tid. Att pappa inte fick hålla våra händer där i slutet. Att det var någon främmande som satt där bredvid när han tog sina sista andetag. Jag känner ska, och tanken gör så oerhört ont i mitt bröst när jag sitter där och tittar på honom. Just där önskar jag inget mer än att jag hunnit in i tid. Min pappa. Far. Till sist reser vi oss upp. Jag vet inte hur länge vi suttit där vid hans sida. Tiden är inte ett faktum just där. Minuterna obetydliga. Evighetslånga och flyktiga på samma gång. Min farbror går fram till honom, smeker hans kind och säger hans namn, tre gånger samtidigt som tårarna rinner längs hans trötta ansikte. Sedan går jag fram. Stryker pappa sakta över pannan och håret. Han känns fortfarande varm och jag kan känna hans mjuka hår under mina fingrar. Ett magert ansikte men till slut i vila. Det är en bild jag aldrig kommer att glömma. För evigt fastetsad där under slutna ögonlock. ”Sov gott pappa!” mumlar jag knappt hörbart. En röst som är obefintlig, ackompanjerad av tårar och sorg. Allt där i en vacker brittsommardag. ”Sov gott pappa, vila i frid!”
Din son!