Att tonsätta vardagen
Ett par ord. Ja ibland är ett par ord allt som krävs. Jag sitter ännu en gång och blir fascinerad av de där människorna. De där som besitter det där obeskrivliga. Det vackra och mystiska. Det gåtfulla men fullständigt naturliga. De som påverkar en på ett sätt som man aldrig blivit påverkad förut. Unika i sin egna existens. På ett sätt gör det mig avundsjuk, avundsjuk då jag inte är likadan. Jag försöker sätta ord på allt men i det är jag begränsad av mig själv. För min del rörde det sig om närvaron av ett par ord och meningar i tisdagskväll. Ord som genom sin blotta närvaro fick onsdagsmorgonen att kännas sådär krispigt frisk, som fick färgerna att kännas klara och som fick de enklaste ljud i vardagsmorgonen att anta en symfonisk och nästan förtrollande ton. Visst är frånvaron jobbig men när orden kommer så är det som om allt annat slås ut. Som om mina sinnens väggar plötsligt blir vita och vackra, som om allt det brungråa stoft som virvlat runt där med ens upphör att existera. Det får mig att känna mig ren och jag fylls av en oerhörd tacksamhet men samtidigt gör det mig ont att jag aldrig kan återgälda det på det sätt som det enligt mig förtjänar. Att jag saknar förmågan och egenheterna. Det gör att jag känner mig lite girig då jag inser att jag är så oerhört lyckligt lottad. Jag tror nämligen att det är få förunnat att få uppleva det där till synes skräddarsydda som lyckas slå an allt i en. Även om jag önskar att alla någon gång fått stifta bekantskap med denna vackra närvaro så tror jag inte att det är så. Så jag försöker fokusera på den där tacksamheten, vila i det faktum att jag är lyckligt lottad att känna någon som lyckas påverka mig på detta genomgående sätt. Jag försöker slå bort den där avundsjukan, känslan av girighet och otillräcklighet, och bara uppskatta det faktum att ett par ord kan få de där konsekvenserna i mig. Att ett par ord kan ha förmågan att tonsätta även det mest vardagliga i livet. Ibland är ett par ord allt som krävs.
Lev och älska!
Daniel