Explosion
På grund av en misstänkt bomb kunde jag inte komma hem häromkvällen. Jo, det är faktiskt sant. Kvarteret där jag bor var avspärrat och bistra polisansikten vägrade bestämt alla människor tillträde. Ja det låter kanske dramatiskt men själv blev jag först mest irriterad på att de vägrade släppa igenom mig. Som om jag på något sätt skulle vara immun mot sprängdeg. Irrationellt och avtrubbat. Att en liten röd väska på ett bord i ett konstgalleri kan åstadkomma allt detta, var en tanke som slog mig. Sedan funderade jag på hur det hade känts om jag plötsligt fått erfara en öronbedövande smäll samtidigt som jag sett hur husfärgen flagnats bort av tryckvågen och hur mina oputsade fönster blåsts ut i ett regn av lätt beigefärgade glasskärvor. ”Inget ont som inte har något gott med sig”, sa jag nästan högt för mig själv och syftade förstås på att hela fönsterputsproblemet då liksom löst sig av sig självt. Hela händelsen fick dock som följd att jag spenderade ett par timmar ensam på en bar endast ackompanjerad av en penna, papper och öl. Jag skrev så att pennan glödde. Meningar och ord som jag bara var tvungen att få ut. Tankar, tolkningar och grubblerier sätter sig ibland som en seg massa i mig. De senaste veckorna har genererat många saker i mig och mycket av det måste få komma ut. På ett sätt är det som om veckorna skalat av flera lager av mig och visat känslor och tankar som jag inte visste fanns i mig. Vackra och okomplicerat goda. Dock hela tiden kontrasterade mot den hårda verklighet som de ställs emot. Men det är känslor jag inte trodde att jag var kapabel till att känna, så jag får acceptera om de inte finner sin plats. En äkta om än smärtsam process. Kanske är det första gången jag varit ärlig mot mig själv. En nyfunnen insikt som öppnat upp mig fullständigt och som fört fram allt det som under lång tid funnits inom mig. ”Inget smärtsamt som inte har något gott med sig”, omformulerade jag det tyst för mig själv. Vikten av att vi hela tiden måste vara ärliga mot oss själva och de vi är och kan, är uppenbar. Är vi inte det så bedrar vi oss själva. Vi ljuger oss rakt upp i ansiktet. Omedvetet men ändå. Vi måste se till att summan av alla våra års lycka till sist blir så stor som möjligt. Göra det som vi vet kommer att ge våra hjärtan den där långvariga glädjen, den glädje som till slut kommer att ha den uppenbara huvudrollen när vi till sist författar vår egen historia. Ett första steg i detta är just att vi då måste vara ärliga mot oss själva, annars går det inte. Annars begränsar vi oss i vår förmåga och det vi kan uppnå. Så tror i alla fall jag att det är.
Det blev aldrig den där vanliga slentrianonsdag som jag hade trott när jag satt i bussen på väg hem från jobb helt ovetande om stundande bombhot och kreativa vardagsberusningar. Men visst ligger det någonting härligt i det. Ja, naturligtvis syftar jag inte på bombhotet vilket ju är ungefär lika kul som att bära en kotlettkostym på en kamphundskennel. Nej, jag menar att det där med att oförutsedda händelser, onda som goda, kan generera något annat i en. Funderingar, tankar, insikt eller kanske bara en enkel oplanerad vardagsberusning, vilket ju i all sin enkelhet är ganska fint det med.
Lev och älska!
Daniel