Musor och memoarer
Jag sitter och tittar på asfalten som rusar förbi utanför bussfönstret. Ojämnheterna och färgskiftningarna i den ger nästan liv åt det gråsvarta underlaget. Rått men ärligt. Hypnotiskt har jag svårt att slita mina ögon från det jag ser. Jag tänker på ordet Musa och låter det forma sig till en bild i mitt huvud. Det där ordet innehåller så mycket. Kraft. Känsloyttringar. Kärlek. Energi. Glädje och sorg. Färg och liv. Kreativitetens moder oavsett hur det ger sig uttryck. Antikt men ändå aktuellt i alla tidsåldrar. De senaste veckorna har det blivit så påtagligt för mig. Allt det där. Oavsett vad det genererar i mig så kan jag inte känna annat än en oerhörd tacksamhet för att jag faktiskt har någon i min närhet som påverkar mig på det sättet. Jag tror det är få förunnat och därför försöker jag förvalta och uppskatta känslorna oavsett vilken karaktär de har. Ljusa såväl som mörka. Det gör något med mig. Det gör mig till någon. Det gör mig levande. Jag har tidigare här pratat om att alla människor är en historia. Att allas enskilda och unika liv innehåller stoft till de största av berättelser. Så också mitt. Allt det som strömmat genom mig den senaste tiden är en del av det där. Ibland har jag på skoj funderat på vad jag skulle döpt min berättelse till. Visst jag inser att det kanske inte är allas definition av underhållning men jag tror att det är lärorikt. Vilken titel skulle jag sätta på den biografi som varit mitt livs visa, mina memoarer? ”Att vara omtyckt är inget om man aldrig är älskad” eller ”Mitt fåniga tonårshjärta” är de jag hittills fastnat för. Jag tycker att det summerar en del av det jag ser när jag försöker mig på en utanförblick på det som är jag. Jag tror att det kanske finns en visdom här. Ja ”vis” är kanske ett lite för stort ord att använda av en enkel tjänsteman som jag men jag tror nog ändå att det ligger något i det. Att det är allas vår uppgift att hitta den titel vi till slut sätter. Den vi är tillfreds med. Att det är något vi själva bestämmer över och kan påverka. Jag vill i alla fall tro att det är så. Visst, i det perspektivet är kanske inte de titlar jag hittills kommit på speciellt åtråvärda men samtidigt finns det tid kvar att kanske hitta nya. Den där slutgiltiga och perfekta kanske finns där någon dag, och skulle det inte bli så kanske vi får nöja oss med den näst bästa och fortsätta drömma om allt det där andra. I en värld av musor och memoarer kanske ”Mitt fåniga tonårshjärta” får räcka.