Skilda världar
Jag ser hur röken sakta ringlar sig upp från kaffet i muggen framför mig. Det är nästan som att den trotsar tiden, som om söndagsmorgonen sker i ultrarapid. En morgon på sparlåga. Jag äter min frukost på ett café som jag då och då besöker på helgmorgnar. För att komma ifrån lite, en annan kontext. Ja, en liten flykt kanske. En flykt från de där rutinerna som jag egentligen inte tycker om. Jag tittar ut genom fönstret och ser det lilla torget ligga ganska folktomt därutanför. Som om morgonen fortfarande är overklig för alla andra, de som fortfarande ligger sovandes upptagna med sina drömmar. Deras alternativa verklighet. Jag försöker göra en objektiv besiktning av mig själv. Tankarna föds ur den senaste tidens önskemål om att vara någon annan. Jag tror att jag oftast varit relativt omtyckt av människor som jag träffat. Att jag oftast uppfattats som ”glad och trevlig”. Något jag ofta förbannat. ”Glad och trevlig”, men där slutar det på något sätt. Längre än så kommer jag inte, efter det begränsas jag av det som är jag. Ibland önskar jag att jag vore ytlig och kall istället för den där glada och trevliga känslomänniskan som huserar i min kropp. Jag tror livet varit så mycket enklare då. Rakare och mindre påtagligt. Som ett vara utrustad med ett latent bedövningsmedel. De där fartguppen som ibland dyker upp framför en hade kanske inte känts så oöverstigliga då, mindre monumentala. ”Kall och ytlig” kanske är modellen om man verkligen vill komma dit man vill, men vem försöker jag lura egentligen? Jag är ju jag. Kanske är det just ”glad och trevlig” som är mitt bidrag. Det jag kanske just det som jag kan ge tillbaka till livet. Att då och då framkalla ett leende i någon annan, att alltid försöka göra gott oavsett om det aldrig kommer att ta mig dit jag önskar. Dit till de platser som jag drömmer om, det som bor i mitt hjärta. Jag höjer åter min blick och ser ett ungt par gå förbi. Hand i hand. Vackra. A-människor. Ett sting av avundsjuka materialiseras omedelbart i mitt bröst när tanken om A-människor slår rot. En värld jag aldrig kommer att vandra i men som jag önskar att jag varit en del av. De där vackra och fullkomliga. Jag rycks omedelbart tillbaka till verkligheten då jag ser någon stå och rota i en soptunna på andra sidan torget. Jag kan inte avgöra om det är en kvinna eller man. Lager av kläder döljer effektivt människan som finns därunder. Som ett skydd från den verklighet som är deras. Ett lager av kläder som gör dem osynliga, nästan identitetslösa. Som om denna världen inte vill veta av dem. Kontrasten mellan det unga paret jag just sett och människan på andra sidan torget med halva armen nere i soptunnan är så total. Milsvid och tydlig. Det gör ont i mig att betrakta. Plötsligt känner jag mig tacksam för det där ”glada och trevliga” jag förbannar då och då. Önskan efter att vara en åtrådd A-människa bleknar när jag tänker på de där andra världarna som finns. De som är så mycket mörkare än min egen. De som jag betraktar där på andra sidan torget. De kalla och hårda. Långt ifrån cafévärmen och det varma kaffet i min mugg. Insikten kommer kanske just från det faktum att jag är en känslomänniska och i det ljuset borde jag väl vara tacksam för att jag är den jag är, eller…?