Berusad av ord
Orden är som alltid berusande. Som om hon bäddar in hela min värld i bomull gör hon helgen mjuk och så innerligt behaglig. En enastående förmåga. Oöverträffad. De tråkiga tankar som jag samlat på mig den gångna veckan är som bortsköljda. Det mörka i mitt sinne har jagats bort av ljuset hon fyller mig med. Stark går jag genom helgen. Upprätt. På söndagen åker jag för att besöka min far och farmor. Ett besök som brukar dra ner mig, som brukar fylla mig med misstro och gråa moln. Denna gång är det som om jag bär en rustning. Det är som om min hud plötsligt blivit tjockare. Jag har plötsligt och för en stund förmågan att inte låta allt komma åt mig, att inte låta det som en kletig massa sätta sig i mig. Med ett sinne klätt i teflon hanterar jag besöket. Jag är glad och försöker sprida energin som härjar i mig, trots den lilla tragik som möter mig. Det är allt jag kan göra och det måste få vara gott nog. Trots att diset och dimman marscherar över helgslätterna så blir det en bra helg. Dagar då jag känner mig bra i mig själv. Stärkt. När jag till sist sluter mina ögon på söndagskvällen hyser jag inga tvivel om att sömnen ska komma. Drömmarna kommer onekligen vara vävda av ett vackert stoft.
Lev och älska!
Daniel