Blott skira flarn
Mina tankars ord ekar i mig ännu en gång. De där om viljan av att vara ung, intressant och åtrådd. Önskan efter att vara den som hon drömmer om att vakna upp bredvid, den vars arm hon där i sömnens hamn tryggt vilar på. ”Idioti”, tänker jag först för mig själv. Det får mig att fundera på hur mycket tid vi lägger på att bara gå omkring och bära på alla dessa omöjliga önskningar och drömmar. Hur mycket tankeverksamhet vi egentligen använder till allt detta. Samtidigt vill jag inte tro att det är bortkastat. Det finns inte i mig att tro det. Jag vill istället tro att det ger oss ett ljus i vilket vi kan betrakta verkligheten. Göra den lite behagligare. Jag vill tro att det ger oss nya dimensioner att förhålla oss till, att det gör oss lite rikare i oss själva. Sömnlösheten som följer i självtvivlets bakvatten drabbar mig dock då och då. I stunder sköljer den över mig och gör de där vackra drömmarna till avlägsna och oåtkomliga historier. Jag famlar desperat efter dem. Men dessa bieffekter är kanske något nödvändigt ont. Ett mörkt bränsle till alla de där vackra färgerna. Materia och antimateria. Kontrasten är kanske nödvändig. För jag är inte villig att ge upp de där tankarna och drömmarna, för jag tror att det är en farlig väg att gå. Så fort vi krasst börjar betrakta drömmen som bara en dröm för att till sist överge den så dör vi en smula. Vi blir något blekare och mer transparenta. Och så fortsätter det tills det att vi övergivit alla våra drömmar och blivit helt genomskinliga. Blott skira flarn av det vi en gång var. En ond cirkel. Vi raderar till slut ut oss själva. Förlorar oss. Det gör mig så oerhört rädd, så jag vägrar. Jag försöker istället omfamna det faktum att jag kanske i stunder inte tycker om mig själv, omfamna alla de där tankarna om allt jag önskar jag istället vore. Jag möter det istället för att försöka slå bort det. För jag vet att allt är sprunget ur drömmarna. Jag vet att det vuxit ur de där tankarnas mylla. Det är så jag vill se det. Jag vill fortfarande känna den där handen i min när jag sluter mina ögon. Känna smaken av läpparna och höra skrattets förtrollande melodi. Det är just i detta sken jag vill betrakta livet. Det är just i detta ljus jag vill vara.
Lev och älska!
Daniel