Det vackra av våren
Hon sitter på andra sidan det lilla bordet. Det är som om jag vill att tiden ska sakta ner. Att den ska stanna. Jag vill på inga sätt att kvällen ska ta slut. Önskan att den ska fortsätta för evigt fyller varenda por i mig. Varenda fiber av det som utgör min kropp ber om det. Jag försöker ta in allt. Vartenda skratt, leende och varenda blinkning som för någon tiondels sekund döljer hennes vackra ögon. Alla ord lägger sig varsamt i mitt sinne och melodin hennes röst spelar upp lagras inom mig som den mest fullkomliga musik. Det är som om jag försöker fylla mig själv med all den energi hon helt förutsättningslöst delar med sig av. Jag lagrar. Magasinerar för morgondagen. För inom mig finns vetskapen om att kvällen har sitt slut. Timmarna varar inte för alltid. Minuterna är inte beständiga. Men just där och då bryr jag mig inte om det. Jag låter mig bara finnas där. Låter mig bäras bort där i stunden. Just där och då så finns det ingen annan plats jag hellre hade velat vara på än vid det där lilla bordet. För mig är upplevelsen genomgripande. Nykter men fullkomligt berusad av sällskapet finns jag. Det är som om livet för en kort stund en fredagskväll i april väljer att visa mig sin finaste sida. Hur vackert det kan vara. Fullkomligt ren och slät. Gnistrande. Lite skamsen sitter jag och suger åt mig allt. Lite skamsen för att jag inte känner mig förtjänt av det. Det är ämnat någon annan. Någon lika fullkomlig som henne. Trots det omfamnar jag kvällen och låter den ge näring åt nattens drömmar. Jag önskar jag burit verktygen som fått henne att se sig själv ur mina ögon. Fått henne att se den hon är och det hon åstadkommer. Jag önskar jag varit klädd i egenskaperna som gjort att allt det där vackra av våren som hon bär i sin själ blivit uppenbart för henne. Kvällen lider mot sitt slut men på ett sätt kommer den att vara beständig. Inom mig kommer aprilkvällen alltid att vara.
Lev och älska!
Daniel