En vacker längtan
Människor som fullständigt förändrar allt det du någonsin känt och tänkt måste man ju bara älska. De som öppnar dörren till den där tidigare osedda världen. Inför det kan ingen stå oberörd. Inför det kan ingen förhålla sig kall. Jag bugar för faktumet. Även om min roll för alltid bara kommer att vara betraktarens och den som känner, så nöjer jag mig med det. På något sätt får det mig ändå att känna mig speciell. Som att det jag upplever är något få andra får erfara. Kanske är det inte så, men orden som formas under mina fingrar får det att kännas så. Sången som bärs i mitt hjärta ger mig den övertygelsen liksom värmen som fyller mig den mest frostbitna morgon. Allt det där destilleras ner till en mäktig kompott som gör att jag ödmjukt bugar mig inför det just det faktumet. Det faktum att jag givits förmånen att befinna mig mitt i allt. Jag tror att det är viktigt för oss att längta, även om vi aldrig får någon utdelning. Jag tror att det finns något mer i det där. I längtan. Som ringar på vattnet i en stilla insjö en disig morgon genererar den något mer, något större. Det får oss att växa och bli något vi inte varit tidigare. Lite bättre. Lite rikare.
Jag sitter i parken och känner hur våren sakta vill övergå i sommar. Det är en period då jag alltid lämnar min vårångest bakom mig. Det är en period då hoppet om sommaren äntligen går vinnande ur den där striden. En tid då tvåsamhetens tid får ge vika för värmens mer okonstlade skönhet, för den brännande solens alltmer tilltagande strålar. Jag tar ett djupt andetag och låter doften av de unga nyutsprungna löven fylla mina lungor. Jag låter mig själv bara vara där en stund. Jag låter mig bara vara där tillsammans med den där gyllene längtan som jag bär i mitt bröst. Det är såhär den ska finnas. Det är i denna inramning den gör sig så bra. En längtan som färgar av sig. En dröm som gör mig till något mer. En tanke som gör mig någon.
Lev och älska!
Daniel