Förmånen av att känna
Ibland svär jag åt mig själv. Jag svär åt att jag tillåtit mig känna allt det här. I svaga stunder förbannar jag det. Ibland önskar jag att jag varit en som gått oberörd och blind genom livet. Blek och transparent. Ett lik bland alla andra. Ibland önskar jag att jag inte låtit det komma så nära inpå. Men samtidigt önskar jag det verkligen inte. Det är ju just detta som är att leva. Att få känna det här är själva essensen av allt. Kärnan av det som är värt något. Syftet. Storheten i att vara en människa som äger förmånen att känna. Att slungas mellan den hopplösa och totala förälskelsens självtvivel till den eufori av färger som fyller ens inre. Det är väl det som är livet. Jag hade inte velat gå blind. Jag hade inte velat vara den där bedövade halva människan som förvägrats allt det här. Aldrig. Hellre brinner jag upp i skeendet. Hellre går jag under medan drömmarna förgyller mina nätter. Bilderna av hur hon omfamnar en ung, fullkomlig man kan jag bära när jag fokuserar på den värld som visats för mig. Den värld av känslor hon drejat med sina varsamma händer. De blomstrande ängar och mäktiga berg hon visat mig bara genom att vara sig själv. Frodiga dalar av värme. Jag står mäktigt berörd. Tanken av hans kyss på hennes vackra läppar är hanterbara när jag låter mig fyllas av den tacksamhet som genomsyrar mitt sinne. Tacksamheten för sången som spelar i mitt hjärta. Tacksamheten för känslan av att jag lever. Av att slungas mellan ytterligheter. Det måste väl vara värt något? Det måste väl vara det yttersta beviset på att jag inte blott är en skugga. Ett spöke. Att jag inte är en blek kopia av alla andra. De där som går blinda och gråa. De som förvägrats förmånen av att känna.
Lev och älska!
Daniel