Poesin i det verkliga
Det är som om hon fyller varenda por av min själ. Till bristningsgränsen. Fulladdad. Berusad av allt går jag genom kvällen hemåt. Som om mina steg är välsignade. Det är en makalös egenskap det där. Det oerhört vackra. Lördagen blir plötsligt så mycket större. Så mycket mer. Jag famlar efter ord. Nästan stammar när jag sitter där bredvid henne. Jag som anser mig vara en ganska bra vän med orden står plötsligt som en novis. Trevandes. Hon gör någonting med mig. Som alltid. Skrattet och djupet finns där. Den där mixturen som gör att jag faller. Har fallit. Kommer att falla. Just det där är unikt. Jag vet det och jag älskar det. Och jag kan inte annat än att bara vara. Bara finnas. Poesi i dess yttersta. Poesi i det verkliga.
Lev och älska!
Daniel