Småfull och rätt lycklig!

I veckan firade en av mina bästa vänner sin 15-åriga bröllopsdag. Jag hyllar deras kärlek. Just deras. Det är så oerhört vackert på något sätt. Kärleken mellan dem är påtaglig och äkta. Något man inte ser så ofta, det där självklara och lysande. Det ömsesidiga. Ja, jag hyllar verkligen det som de delar men samtidigt känner jag avund. Jag står som betraktaren och ser hur livet kan vara. Hur kärleken kan blomma bara jordmånen är den rätta. Jag tänker på allt det där fullkomliga som brinner i mig. Det där lika självklara och lysande. Det äkta och verkliga. Det halva. Jag vet ju hur fullkomligt världsförändrande det är och jag kan bara drömma om hur det är när känslorna är delade. När de är ömsesidiga. En enhet. Den kompletta kärleken. Det är det som min avund är byggd av. I den bemärkelsen är jag bara halv. Jag hyllar som bekant även det som gnistrar i mig då jag aldrig upplevt något liknande och får nöja mig med det. Den där ömsesidiga enheten som mina vänner delar är få förunnat. Den är inte ämnad mig, men det är ok. Det får helt enkelt vara ok. Så jag står där och betraktar allt det som de har och applåderar. Jag besjunger det då den annalkande sommarvärmen strömmar genom mitt öppna fönster. Jag bugar mig inför det samtidigt som fåglarnas sång där borta i parken proklamerar kvällens ankomst. Kärleken måste hyllas även hos de som brinner ensamma. Det vackra måste ges utrymme även om det brinner för sig själv där inom en. Det är det enda som betyder något.

 

 

Lev och älska!

Daniel