Betraktandet
Bilder susar fortfarande genom mitt huvud. En strid ström. Ibland finns de bara där på avstånd men ibland väldigt nära. Tydliga.
För ungefär en vecka sedan slutade Malmöfestivalen. Jag blir alltid smått imponerad över vidden av den musik som erbjuds och att allt är gratis. Jag bor väldigt nära tillställningen brukar så jag besöker alltid en handfull konserter. Mina vattenhål. Det finns alltid ett gäng som är av yttersta intresse. I år höll jag mig dock helt borta från dem. Jag vågade inte ta risken. Jag vågade inte riskera att springa på dem hand i hand, precis sådär som på bilderna. Det hade varit något som jag inte hade kunnat hålla på känslomässigt avstånd. Jag är inte där ännu. Jag hade antagligen betett mig underligt. Gjort taffliga försök till skämt. Hon hade sett rakt igenom allt det där. Sett att det inte var jag. Hon har ju sett allt det som finns i mitt bröst. Så jag höll mig inomhus. I skydd. Fegt och svagt kanske, men just nu det enda jag kunde göra. Plötsligt slår den mig att det snart är en månad sedan vi pratade. Det är första gången på flera år vi varit tysta så länge. Tysta från varandra. Ett sting av sorgsenhet infinner sig då jag saknar hennes ord, och jag saknar mina, men samtidigt vet jag att hon behöver tid. Det är hennes tid. Så jag har lovat mig själv att tona ner mig, lägga lite band på mig själv. Vill inte skapa något brus i allt det fina som hon upplever just nu. Vill inte störa det spegelblanka. Pånyttfödelsen som ligger i en ny förälskelse. Jag önskar henne just den njutningen och att kunna få odla den, få den att blomstra. Både den fysiska och känslomässiga njutningen. Passionen och lyckan. Sammanhanget och enheten.
Utanför fönstret knackar hösten på. Det är fortfarande en tyst och försiktig knackning men dock där. Vag. Jag hör det i vinden. Jag känner det i kylan från de tunna vattendropparna, hur jorden sakta lutar sin axel bort från solen. Allt berättar samma sak. Den där historien om årstidernas obevekliga gång. Tidens framåtrörelse. Den vi endast kan beskåda. Jag vet inte riktigt vad jag ska känna inför det där, men samtidigt är det ju en av de saker vi inte kan påverka. En av de saker vi bara kan låta oss sköljas med i, att vara ett med. De som ger oss betraktarens roll. Så låt höstens stormar komma, låt dem omfamna oss..
Lev och älska!
Daniel