Eftertankens kranka blekhet

Det är en härlig kväll. Som alltid framkallar hon den där energin och värmen i mitt bröst, på det sätt som ingen annan lyckats med. Pur glädje. Och som alltid känner jag mig fumlig i början. Blyg. Halvstirrig. Jag känner inte riktigt igen mig själv. Blir medveten om mitt rörelsemönster och sätt. Trots att jag vet att jag kan hantera ord väl så har jag svårt att finna dem de första minuterna. Vi träffas inte så ofta, kanske en handfull gånger per år, så det är som om jag avvänjs mellan gångerna. Vi dricker champagne för att fira, lyssnar på musik och pratar. Välmåendet som sprids i mig är lika välkommet som bekant. Hon framkallar alltid den där känslan. Det är något speciellt. En superkraft. Något som får mig att skriva musik och texter av olika slag, allt på ett sätt jag aldrig gjort tidigare. Hon finns där i varje bokstav och ton. I varje ord och taktslag. Det har blivit så tydligt i sommar när jag suttit med mitt försök till diktsamling. Rent och ärligt. Som om det är livets egna språk. Urjorden.

Nyheten dimper dock ner till sist. Samma kväll. Den jag har väntat på ett tag nu. Den jag har försökt förbereda mig för det senaste året trots att jag varit fullständigt medveten om att det är sådant man inte kan förbereda sig inför. Hon berättar att hon träffat någon. Det onödiga i att lägga tid på förberedelse blir på en halv sekund glasklart. Jag övermannas. Överrumplas totalt. Brottas ner av alla känslor. All den värme som kvällen genererat i mig får plötsligt samsas med alla tankar och bilder som nyheten framkallar i mig. Just där i stunden blir det för mycket. Det är som om jag lämnar min kropp. Jag beter mig som en idiot. Värme, glädje, kärlek, avundsjuka, känslor av otillräcklighet och mindervärdeskomplex, allt det där kämpar om herraväldet över mitt inre. Det blir helt enkelt för mycket. Jag har försökt lära mig att bara betrakta känslor och tankar, utan att döma dem, att tillåta dem men inte låta dem påverka mitt agerande. Men just där och då klarar jag det inte. Det brister. Jag blir någon som jag inte är, och skammen och ångesten över mitt beteende följer i dess kölvatten. Dagen efter kan jag inte ens möta min egen blick i spegeln. Jag skäms. Känslan att jag nu tillintetgjort en vänskap av finaste karaktär sveper sig om mig som en våt och klistrig mantel. Och den ende som kan anklagas för skeendet är jag. Jag svär åt faktumet att jag är en känslomänniska. Drömmen om att vara kylig och oberörd hägrar där borta vid horisonten. Kallheten som något eftertraktat, men samtidigt vet jag att det inte är den jag är. Det är ju samma mekanism som framkallar allt det vackra, så jag måste fortsätta att arbeta på att inte låta tankar och känslor styra skeendet. Att bara låta dem vara där. Att bara betrakta dem. Jo, jag vet att jag är en människa som brinner och det kommer jag alltid att vara. Det är den jag är. Och det är något som jag innerst inne är stolt över. Att brinna för människor, intressen och saker som man tycker om. Att vara förmögen att kunna skänka all sin kärlek, odiskutabelt och förutsättningslöst till de och det som betyder något. Mitt arbete ligger i att lära mig kontrollera den där elden lite bättre. Att låta den lysa upp istället för att lägga förkolnade ruiner bakom sig. Så jag vänder mig om och betraktar förödelsen bakom mig, sot och av elden svartnade strukturer, och jag kan bara hoppas. Hoppas att det finns något kvar där. Att den fina vänskapen är starkare än min idioti. Att jag inte förstört allt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera här: