Epilog (ett utdrag)
…Jag går sakta bland ruinerna. Röken slingrar sig stilla från svartbrända strukturer och den decimeterdjupa askan lämnar djupa spår efter mina nakna fötter. Scenen är färglös. Någonstans hör jag ljudet från en radio. Jag känner igen sorlet från historien. Det är från ett av våra första kapitel. Ljuden kommer från den där första kvällen vi tog en öl. Bara hon och jag, tillsammans. Vi sitter en våning upp på en terrass. Jag hör hennes röst där på andra sidan bordet. Vi pratar om jobb, musik och livet i allmänhet. Det är en annan tid. Den sista ölen för kvällen är en porter som vi delar. Hon vill övertyga mig om att det är värt att testa, och hon lyckas. Den där terrassen finns inte kvar längre. Nedmonterad. Men ljudet från radion i fjärran, från dåtiden, är krispigt klar. Tydlig i mig som alla möten och samtal. Djupa etsningar på mitt hjärtas insida. Eviga. Vackra. Jag slungas tillbaka ytterligare några år. Det är en solig vinterdag och hon bär en stickad mössa. Det är lunchtid. Jag ser hur den lågt stående solen speglas i hennes ögon och hon kisar. Hon ler. Jag kommer ihåg hur jag där och då slås av hur vacker hon är. Inte bara vacker i att betrakta utan som människa. Som om allt faller på plats just i den stunden. Som om egenskaperna vecklas ut framför mina ögon där i kristallklar vinterluft. Det är lustigt det där med tankar och minnen. Hur vissa tenderar att för alltid stanna kvar lika starka och färgrika som när de en gång skapades medan andra snabbt förtvinar och dör. Delar av en rutig filt ligger bland resterna en bit bort. Jag känner igen den från en sommarafton förra året. Värmen av den nedåtgående solen på en sluttning ner mot kanalen. Jag kan känna den. Smörrebröd och vin. Vi spelar musik som vi turas om att välja från hennes telefon. Det är nästan så att jag kan ta på välmåendet som sköljer genom min kropp i den stunden. Fortfarande påtagligt. Ett minne av bilder och känslor. Känslor av liv. Jag stannar till och ser hur askan faller ner på mina fötter. Ljusgråa flingor av något som en gång var landar på den tunna huden. Små spröda skärvor, resultatet av min egen brand. Min ovarsamma eld….