Nolldelen
Jag undrar hur ofta jag tänker på henne. Hur ofta bilden av henne svävar för mitt inre. Våglika mönster. Hypnotiserande. En mixtur av saknad, skönhet och energi. Märklig och mäktig. Jag vågar knappt tänka på frekvensen. Vill inte gå vilse i analyser av den utan låter frågan vara obesvarad. Spelar det egentligen någon roll hur ofta? Huvudsaken är att det finns där. Att det berör och att jag har tillträde till själva kärnan av liv. Ja det är så det känns. Just där mitt i virveln av mina tankar, där jag finner lugnet. Jag greppar dagen och betraktar den 1:e december i skenet av en nyvaken sol. Utspridda moln som sakta vandrar österut. Som i flykt. En flock med svarta fåglar som på en given signal lyfter från kala träd. Kråkor. Allt är i rörelse. Den sista tolftedelen av det som en gång var oskrivet och blankt. Nolldelen född på tröskeln av ett nytt år, nu snart förverkad. Plötsligt åter en bild i mitt medvetande och jag vilar i det en stund. Dörren in i mig själv står fortfarande öppen så jag nyttjar tiden och betraktar. Studerar. Just där precis när stormen bedarrat så finner jag det. Det vackra.
Lev och älska!
Daniel