Den tjugonde dagen
21 dagar! Ja egentligen är det bara 20 då båten lämnar kaj i tidigt mörker imorgon. Men ändå avrundat tre veckor. Jag beger mig ner på stranden trots att visarna på klockan inte vandrat så långt ännu. Jag är ensam. Sakta går jag i vattenbrynet med det Egeiska havet nästan spegelblankt bredvid mig. Vinden som tvingat vattnet till rörelse de senaste dagarna är bara ett minne. Som om den vet. Som om den vill ge mig ett andrum, tid till reflektion. Tid till eftertanke. Och jag bugar och tar tacksamt emot. Jag känner den fina sanden under mina fötter. Små slipade korn, oändliga till antalet. Hur de fyller utrymmet mellan mina tår. Ju mer jag känner efter ju saktare går jag, som att jag inte vill att känslan ska försvinna. Jag spelar in. Ett mycket stilla vågskvalp frälser mina ögon och öron. En glittrande, knappt märkbar rörelse som jag försöker vara ett med. Jag låter allt annat sköljas bort och knyter ihop resan och nuet inom mig. För en stund finns inget som väntar. Den oskrivna framtiden är lika osynlig som de bokstäver den ännu inte skrivits med. Osynligt bläck. Bara just nu. Jag tar ett par djupa andetag, doftar och inkluderar alla element. Jag låter dem gifta sig med mina sinnen. En frälsning av stundens symbios.
Ett antal timmar senare hittar jag en jazz- och bluesbar inne i den gamla delen av stan. Malplacerat kan det kanske tyckas, men på något sätt tycker jag ändå att det känns rätt. Det är nästan som om den drar i mig så jag kan inte annat än att sätta mig där i gränden. Gula paraplyer som hänger i luften.TIll synes svävande. Enligt regelboken hade en genuin bouzouki-restaurang varit sättet att avsluta resan, men den där boken slängde jag för längesedan. Förkolnad ligger resterna av den vid mina fötter. Tillintetgjord och bortglömd. Så jag går på känsla, och för en gångs skull är det riskfritt. Jag beställer in en Long island iced tea vilken senare kommer att följas av en Mojito och tänker på det där som Bukowski skrev om att han aldrig redigerade sina dikter. Som om det förstörde själva syftet med dem. Så medan berusningen börjar göra sig påmind skriver jag ett par ord. Oredigerat. Ett par ord för resan och för upplevelser. Ord för betraktelser och tankar, för känslor, sinnen och kärlek. Jag skriver ett par ord för kvällen och endast den. Den tjugonde dagen. Lev och älska!
Om så bara för en stund
Om än bara för någon minut
Så något
En stund av befrielse
Rast och vila
Även för mig
Ren och pur
Andrum
Som inget annat
Som om jag var något
Eller i alla fall någon
Just i stunden
Just i denna stunden
En tillfällig pånyttfödelse
Ett nytt jag för nuet
Jag ropar
Tyst ylar jag mot den stjärnklara kvällen
Berusad sträcker jag min röst
Till bristningsgränsen
Falskt och i fel tonart
Men ändå själsligt
Äkta och avskalat
Som om ljusen ovanför förstår
Som om de talar mitt språk
Mitt egna oöversatta
Komplext och simpelt
Allt på en och samma gång
En jäkla röra
Men otvivelaktigt min
Otvivelaktigt jag