I början av
Det känns lite som om jag tog i när jag bokade tre veckor. Så brukar jag i och för sig känna det såhär i den början av en resa, men denna gång vet jag inte. Den lilla båten slängs mellan vågorna. Jag har aldrig tidigare varit med om en liknande sjögång. Inte som denna. Utlämnad. Vi är bara en handfull som inte behövt använda oss av de små vita påsar som besättningen delar ut. En strid ström. I skytteltrafik springer de mellan turister och öbor. Efterfrågan verkar överträffa utbudet. Mot all förmodan lyckas jag dock slumra till. I drömmen lutar hon sitt huvud mot min axel. Stilla och i ro finns hon där bredvid mig. En total kontrast till det rådande. När jag vaknar kan jag för en hundradels sekund känna tyngden av hennes huvud där. I vila. I den där bråkdelen är det nästan verkligt. Nästan som OM. Med glädje låter jag mig luras. Förvirringen sker i vacker samklang med hjärtat. Som alltid. Båten skakar till då den möts av en mäktig våg. Kaskader av vatten. Breda spår av tårar längs glasskivan som skiljer mig från det vilda därutanför. Skådespelet. Urkraften. Jag vill inte säga att jag är rädd men respekten jag hyser är oerhörd. Det är tveklöst. Och jo, nog finns rädslan där också, men jag låtsas inte om den. Jag söker mig tillbaka till skymningslandet som jag upplevt precis, men en ännu större våg slår in i sidan och jag inser det omöjliga i att somna om. Omskakad låter jag inte rädslan sätta sig i mig utan letar efter den där förvirringen, den med hjärtat i samklang.
Lev och älska!