I salute you!
Sista natten på ännu en ö. Ännu en plats som jag förälskat mig i. Kommer det alltid att bli resultatet av nya resmål? Den där förälskelsen. Kommer de alltid att hitta rätt, eller är det bara en flykt? Blir det min ständiga last, min konsekventa yttring? Frågor som ringer högljutt. Som alltid infinner sig en viss sorg. Känslan av att kanske aldrig komma hit igen. Sista vyerna och allt det där. Det blir så verkligt för en stund. Jag tänker på den kyrka vars vita vägg jag lutat mig mot och försökt skriva en prolog till mina dikter. Ett par dagar där i skuggan. Vatten, lokal paj från bageriet på hörnan och kanske en öl eller två. Samma katt som gjort mig sällskap. En kompanjon i svart päls. En parantes i livet kanske men ändå viktig. Viktig för mig i alla fall. I just detta nu. Kvällen då jag förvirrar mig fullständigt och går vilse bara för att hitta så existentiellt rätt för en stund. Ett par minuter av själslig berusning. Den till synes evinnerliga stigningen upp till kyrkan Panagia, svett som återbetalar sig med råge. Ännu en vy. Hur jag trots att jag inte är troende tänder två ljus i en annan mycket mindre kyrka precis vid torget. Två ljus för att jag skänker dem mina tankar. Ett ljus för min förvirrade far och ett för hennes välgång i livet, en låga för hennes lycka. Den sista måltiden blir vid det där lilla torget. Ett bra avslut. Ett sista tack. I smyg skålar jag med vinet i mitt glas. En skål för ön, för vyerna och tankarna, för ljus som brinner i mörkret, för natt under klara stjärnor och skön musik, för bilder mot en sval kyrkvägg, för min far, för det hon gör med mig, för brisen som gör mitt strosande i gränder uthärdligt. En skål för allt det där. En skål för flykten och resmål. I salute you!
Lev och älska!
Daniel