Att gå vilse
Jag går vilse. Jag vet inte när jag svängt höger då jag borde gått rakt fram, eller tvärtom. Men det är det här jag gillar. Planlöst vandra omkring samtidigt som solen sakta vandrar neråt. Som den tar sina sista steg. Jag vill bara gå omkring och samla intryck. Insupa. Jo jag gillar verkligen det där. Att inte riktigt veta var jag jag är på väg utan bara låta mina steg styra riktningen. Omgivningens vals. Otydlig och inga svar. Kartlös. Det är nästan som om jag hela tiden hoppats på att jag ska gå vilse. Omedvetet. Vinden letar sig in i gränderna bland små vita hus som blir allt glesare. Alltmer sporadiska. Min kortärmade skjorta fladdrar i byarna och jag kan känna vinden mot min nakna hud därunder. Nästan en viskande smekning. Lugnande och upphetsande på en och samma gång. Nyfiket funderar jag på vad som väntar bakom nästa krök. Ljuden från tavernorna i byn blir alltmer avlägsna och byts ut det försiktiga knastret av betande getter. Sången av vinden i de glesa och knotiga träden. Ljudet av mina egna steg mot den asfalterade väg som övergått i grus. Cikador. Sedan plötsligt. Uppvaknandet. En vy som jag hade kunnat dö för. Bara där för mig och ingen annan. Ensam står jag och nästan kippar efter andan. Som om det var menat. Förutbestämt att jag skulle ta det där felaktiga vägvalet som blev det fullständigt rätta. Så nära att ge upp och vända om men då precis i det ögonblicket. Förtrollning. Jag hoppar upp på en vitmålad mur som skiljer vägen från ett mäktigt stup ner mot havet. Jag sitter handfallen och stum. Oförmögen till annat än att betrakta. Förlamad i alla andra sinnen än de som spelar någon roll. De som registrerar allt det som som bjuds mig i just detta nu. Det är nästan så att jag kan känna hur jag övermannas av en övermänsklig ro. Ett lugn. Så jag sitter där. Jag vet inte hur länge. Tiden har slutat att spela någon roll. Funktionslös. Som om allt bara stannat upp för mig. Solen har gått ner för en stund sedan och färgerna är ofantliga. När jag så sakta återfår makten över mina egna sinnen plockar jag upp två öl och en halväten tonfiskbaguette ur min ryggsäck. Jag sitter där och har resans bästa måltid. Odiskutabelt. Inga stolar och bord med med rutiga dukar. Inga bestick och små karaffer med vin. Men jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Det är en måltid för kungar och drottningar. Sammanhang och kontext. En krydda så svår att överträffa. ikväll smakar det som inget annat.
Lev och älska!
Daniel