Småfull och rätt lycklig!

Dags igen. 41 år. Ja jösses. Ångesten över att bli äldre finns inte där men det är något med födelsedagar som får en att tänka. Ta ett par extra varv i tankarna. Inte bara på året som gått utan livet som helhet. En snabbspolning, En synopsis. Jag ser barndomen hastigt fladdra förbi. Min mor finns där för en millisekund, min far som han en gång var, somrar med bad och lek nere vid havet. Lekar som verkade kunna vara för evigt. Jag har inte jättemånga minnen från barndomen men de finns där ändå. Några. Förvånansvärt positiva. Eller så kanske hjärnan arbetar selektivt. Min farmor. Jag ser min farfar stå bredvid sjumannaplanen när jag spelar mittfält. Grusplan. Röda lagtröjor. Barndomen sveps bort och ungdomen tar vid. Högstadium och gymnasiet. Disko på dansrotundan. Farfar som skriker "skruva ner" från nedanvåningen. Folköl köpta på chans och kanske häxblandning försiktigt stulen ut föräldrars barskåp. Sammanta Fox, Modern Talking och skratt. Tjejer. Fumliga hångel nere vid stenbryggan. Livet kändes oändligt. Sedan gymnasiet i Malmö. Skifte. Nya vänner och på ett sätt en omstart. Latinskolan. Vuxenlivet allt närmare men med all komplexitet fortfarande härligt frånvarande. Sena nätter som blev tidiga morgnar. Första sexet. Ögonöppnaren som visade lustens och åtråns vackra mantel. Körkort och lagliga öl på Kungsparken. Ett liv som fortfarande verkade kunna pågå för evigt. Inte en tanke på annat än stunden. Ögonblicket. Nästa sida: Universitetet. Efter ett blekt år i lumpen sitter jag där på ett välkomstmöte i Lund. Nervös inför en ny värld. Det är här jag klickar in i mig själv. På riktigt. Startar band och beslutar mig pretentiöst för att läsa Dickens samlade verk på engelska. Jag når inte riktigt ända fram. Billigt vin och nationsnätter, oändliga till antalet. Glädjen när man inser att man för en gångs skull har råd till en pizza. Testar marijuana och blir besviken. Plöjer konserter och skapar drömmar. Berusning. Nästan på allvar vuxen men fortfarande så oerhört mycket lek. Tömmer CSN på medel. Magister i Nationalekonomi och en Pol Mag. Sedan kommer det. Det första jobbet. Det vuxna kapitlet. Det som börjar med den där första riktiga lönen som trillar in på kontot. ”Katshing!” Det längsta kapitlet men samtidigt just det som går så oerhört fort. År som rasar förbi i en våldsam fart. Utan säkerhetsbälte åker man hejdlöst med. Ny flickvän och samboskap med semesterresor. Bråk och försoning. Parmiddagar, stora midsommarfester och dyrare viner. Fortsätter med Dickens. Bröllop och dop. Fortfarande konserter som tid för syresättning. Mina ständiga vattenhål. Nya jobb. En musikerdröm som aldrig dör går hand i hand med populistisk fascination för maltwhisky. Diskussioner kring vilka förhållande som inte kommer att klara det. Det blir mitt. Separation och ny lägenhet. Vuxenlivet som ett tvärsnitt. Plötsligt den första poetiska förälskelsen. Tagen på ett sätt som framkallar ungdomen i mig. Handfallen och naken men samtidigt fullständigt klarsynt. Existentialism och kreativitet. Virvlande och oändligt vackert, allt det som för mig fram till idag: En fyrtioåring som blir fyrtioett! 

 

Jag ligger på golvet på en överdimensionerad balkong på ön Folegandros i Grekland. Födelsedag. Ovanför mig en stjärnhimmel som jag inte sett sedan barndomsstunder i stugan utanför Södra Rörum. Ett diamantbestrött valv. Ett nattsvart hav med ett oändligt antal utslängda led-lampor. Jag kan inte sluta att betrakta och tänka. Hänförd. Tankar på allt och inget. Hur små vi är inför det stora men ändå så oerhört stora i allt det som är vi. Allt det som är våra berättelser. Dina och mina. Var och en lika unik som speciell. Jag känner mig liten inför det som sveper sig kring mina ögon men ändå inte. Jag har min historia av glädje och sorg. Av misslyckanden och stunder av färgrik lycka. Det enkla och det komplicerade. Det vackra och det fula. Allt det är mitt. Allt det är jag. Ibland svårt att bära och ibland fjäderlätt. Såsom livet är. Samantha Crains känsliga och lätt brutna röst kompletterar skådespelet ovanför mig. Magnifikt. En inramning som tilltalar. Jag känner doften av pinjeträd, hav och fortfarande solvarma berg. Jord och oliver. Kanske den där anisbusken vid grusvägen nedanför mitt rum också gör sig påmind. Eller kanske är det bara mitt medvetande som spelar mig ett spratt men spelar det någon roll egentligen? Nej, jag tror inte det. Så jag ligger kvar där på två utslängda badlakan. Där bland känslor och intryck. Tankar och historia. Jag går ingenstans. Jag ligger där och blir fyrtioett.

 

Lev och älska!

Daniel