Ön som gav liv
Det är nästan exakt två år sedan. Två år sedan jag tog beslutet att berätta för henne. Jag kommer ihåg stranden i detalj. Nästan varje korn av sand kan jag återge. Textur, form och färg. Allt finns där lagrat. Hur vinden svalkande då den drog in från havet. Färgen på vattnet som sakta övertygade mig alltmer. Azurblått. Den, på ett sätt skönt svidande smärta som infann sig när samma vatten letade sig in i mina ögon då jag begravde hela min kropp i det. En smekande mantel som gav en känsla av närvaro. Ja, frid rentutav. Ett sommarprat som minut efter minut fick den där vågskålen att alltmer tippa över. Det som ingöt modet i mina ådror. Gav mig styrkan. Två år sedan. Två år av mitt liv men också två år av liv. Det som visade allt det där som är möjligt i mig själv. Vad jag är kapabel till att känna. Det som strålar genom min kropp. Känslor och färger. En upplevelse aldrig tidigare upplevd. Allt det som hände när jag vågade glänta och till slut till och med öppna dörren. Jag sitter på en liknande strand på en ö inte så långt ifrån den som jag befann mig på för två år sedan. Kanske är det till och med den jag ser där i fjärran. Bortom windsurfare, segelbåtar och badande människor. Bortom paret som spelar strandtennis i vattenbrynet. Bortom den danska kvinna som leker i sanden med sitt barnbarn. Sandslott. Bortom de vita gässen som kröner vågorna. Ja, just där ligger kanske den där stranden. Stranden som födde allt det där. Stranden på Ön. Ön som gav liv.
Lev och älska!
Daniel