Örhängen
Hon kan vara i min farmors ålder och påminner lite om henne. Varje kväll runt klockan sex kommer hon ut och sätter sig på balkongen på andra sidan gränden där jag bor. Hennes byxor är lite för korta. Röda. Hon har en vit tröja med en grön sjal runt axlarna. Som om hon fryser i den drygt trettiogradiga värmen. Vita strumpor sitter tätt mot hennes smala och ostadiga ben. Som alltid sätter hon sig försiktigt på en stol och låter benen vila mot en nedre tvärslå på balkongräcket. Det enda hon gör är att betrakta. Hon tittar på människorna som går förbi nere på gatan. Intar. Studerar de som sitter på caféet som säljer våfflor. Hon har säkert vant sig vid doften som slår mig varje gång jag jag öppnar balkongdörren. Den söta och nygräddade. Det enda hon gör är att studera. Ett gäng unga killar på väg hem från stranden skrattar och studsar en boll mot asfalten. Hon tittar på dem, men inte dömande på något sätt. Nyfiket iakttar hon bara. Vem vet vad som rör sig i hennes huvud Vad tänker hon på? Vilka bilder är det som livfullt intar hennes scen? Kanske tänker hon på då hon själv gick där nere. På väg hem från stranden. En ungdom. Skrattandes. Kanske minns hon. Hennes örhängen glittrar till i den fallande solen och jag ler. Jag ler åt det faktum att hon faktiskt satt på sig sina örhängen. De som hon alltid har. Som att det är viktigt för henne. Jag tycker det är fint. Hela scenen rör mig på ett sätt som jag har svårt att sätta mitt finger på. Jag lägger band på mig själv då jag skulle vilja plocka upp kameran och försöka fånga henne på ett fotografi. Bara ett enda i smyg. I svart och vitt med det där sidoljuset som gör henne lite drömmande. Men jag känner att jag hade inkräktat. På något sätt är det hennes stund. Den här timmen då eftermiddagen övergår till tidig kväll. Tiden då solen skiftar nyans och himlen slår den följe i palettfloran. Just då när vinden avtar och dofterna blir klarare. Just den stunden är hennes. Fri bland tankar och minnen.